Vid förståelsens yttersta gräns

1989 initierade Åsa Beckman en debatt om poesiläsningens förutsättningar, företrädelsevis med den då nya kvinnliga, postmoderna strömningen som utgångspunkt. Hennes debattinlägg på kultursidan i Dagens Nyheter var i grund och botten en reaktion på vad hon (och efter att ha satt mig in i debatten, jag med henne) såg som en sexualiserad läsning av Ann Jäderlunds andra diktsamling Som en gång varit äng, nedpräntad av Tommy Olofsson i Svenska Dagbladet någon månad tidigare. Debatten kom i praktiken att handla om motsättningar mellan olika kotterier på det litterära fältet, men visar i grund och botten hur kraftfull förståelsen är som uppfattningsbildare på det kulturella fältet. Trots allt var ju utgångspunkten en diskussion om hur den nya litterära strömningen borde förstås. Jag satte mig in i debbaten till en uppsats och det blev för mig tydligt att det rörde sig om ett behov av en öppnare poesiläsning. En som inte förväntar sig metaforer, eller att få bli hållen i handen av poeten hela vägen. Beckman förespråkade en könsöverskridande läsning, men jag tror att det är viktigare med en läsning som är rätt och slätt överskridande.

Jag talar och skriver ofta i affekt när det handlar om den ”smala” litteraturens förutsättningar på en till synes cynisk bokmarknad och jag är rädd att detta, som jag skriver med essäistiska ambitioner snart kommer att övergå i ett agiterat manifest. Må så vara. Litteraturen måste väl ändå få vara viktig nog att agitera för. Jag begär inte att alla ska förstå all litteratur. Jag begär inte att alla ska läsa all ny poesi. Jag begär bara att den ska få tillräckligt bra förutsättningar för att kunna fortsätta expandera litteraturen. Därför tänker jag att det är ohållbara argument när jag hör någon i min omgivning tala om vilken lycka det var att en poet äntligen fick Nobelpriset. Från flera håll (som jag i skrivandets stund givetvis inte kan dra mig till minnes) hördes att detta var ett enormt uppsving för poesin, en händelse som äntligen skulle sätta strålkastare på ett ganska marginaliserat litterärt uttryck. I själva verket tror jag att poesin generellt, och i synnerhet inte de mest samtida uttrycken av denna, har vunnit på Tranströmers återväckta uppmärksamhet. Tranströmers försäljningssiffror sköt nämligen inte i höjden för att han skrivit poesi (vågar jag nog påstå), utan för att han fick Nobelpriset. Andra briljanta poeter kommer även i fortsättningen att läsas av ett initierat fåtal.

”Förståelse” är inte en förutsättning för poesiläsning, lika lite som det borde vara så. Tvärt om skulle jag vilja säga. Förståelse borde bara vara en sida av läsningen. I debatten kring Som en gång varit äng lyfte flera av debattörerna fram att Jäderlunds poesi kanske inte skulle läsas direkt metaforiskt utan snarare intuitivt. ”Intuitivt” är kanske et otillräckligt begrepp, men det bästa jag kan komma på eftersom debattörerna aldrig försöker sammanfatta sin ståndpunkt rörande läsningen. Det närmaste de kommer är ”könsöverskridande”. Inom vissa litteraturteoribildningar talas om en egenskap som särskiljer den litterära texten från allt annat: reklam, nyhetsartiklar, recept och e-post.

Jag tänker på obegriplighet. Jag tänker på förståelse. Och är tveksam till om det över huvud taget egentligen tillför någonting till poesiläsningen. Det kanske är ett väl stort steg, och även ett sätt att skriva under på vad jag egentligen anser är ogrundade fördomar att i en diskussion om litterär förståelse i första hand ta upp poesi. Men jag kan inte låta bli. För ofta är det poesiartade inslag som kategoriseras som språkliga obegripligheter även i prosan. Och samtidigt: Hur ofta har jag inte hört en prosaförfattare hyllas för sitt poetiska språk.

Det är ganska stor skillnad mellan Francisco Quevedo och till exempel Marie Silkeberg. De skiljs åt av hundratals år, ett stort antal mil och säkert diametralt motsatta förutsättningar både vad det gäller exempelvis teknik och ekonomi, de har inte ens samma kön. Ändå: de har poesin gemensamt. De må skriva den så olika det går, men det finns en underförstådd överenskommelse att de trots det har någonting i sin litterära gärning gemensamt. Kan vi inte förstå någonting annat kan vi i alla fall förstå det. Vi kan åtminstone förstå det obegripliga.

Sigrid Nurbo skriver i essän Sprawl om L=A=N=G=U=A=G=E-rörelsen och hur man kan förstå deras poesi utifrån dikter av Marie Silkeberg, Lars Mikael Raattamaa och Jörgen Gassilewski. Sprawl borde definitivt läsas av fler begriplighetsentusiaster. Nurbo argumenterar där för att den dikt som har en förståelsemässigt öppen struktur är mer demokratisk eftersom den tillåter egnare tolkningar då förståelsen inte är avhängig av att man känner till exempelvis konventioner kring användning av metaforer och bilder. Jag undrar hur Culler skulle ställa sig till Nurbos påståenden eftersom det finns goda skäl att mena att det även kring L=A=N=G=U=A=G=E uppstått en konvention, även om den innebär att det ”inte finns” en konvention. Rörelsen anklagas ofta för elitism, och jag tror att detta snara kan grunda sig i de sociologiska konventioner som omger avantgardistiska kulturyttringar. Jag tycker att demokratiargumentet är fantastiskt, men så länge läsaren inte ser obegripligheten som en tillgång kommer detta antagligen bara att ligga rörelsen i fatet. Jag hoppas och tror dock att dessa föreställningar kommer att upplösas. Jag tänker att Nurbos synpunkter på läsning av languagepoesi inte är helt och hållet avlägsen

Men är en intuitiv, jagnära läsning förenlig med tolkningskonventioner? Eller är det just vedertagna, metaforinriktade ”tolkningskonventioner” – det vill säga konventionen att tala om poesi som obegriplig, som står i vägen för alla de som inte anser sig begripa poesi. Jag tänker: Hur svårt kan det vara? Hur mycket tänker man egentligen och försöker begripa när man läser prosa. Jag har en känsla av att den i större utsträckning får vara i fred i sin litterära dräkt, att uttrycksformen sällan ifrågasätts.

De böcker som i störst utsträckning frestar mitt tålamod är sällan diktsamlingarna. Jag tror att jag har accepterat ”obegripligheten” som ett nödvändigt element, en minsta gemensamma nämnare, för länge sedan. I stället stöter jag på svårtrampade stigar när jag tar mig an omfattande romanverk av äldre, vita män. Ulysses, Bergtagen, till och med Fågeln som vrider upp världen kan te sig monstruösa. Jag nämner ofta, inte utan ett visst mått självgodhet, för andra litteraturvetare att jag inte tycker om att läsa romaner. Jag villar bort mig i tankebeskrivningar och tröttnar på att slita ojämnt på axlarna med dessa mastodontverk i väskan. När jag inte orkar med dem tar jag till mitt ständiga argument för att ge upp och pekar på gubbigheter, innerst inne medveten om att det gör mig lika oförmögen till de könsöverskridande läsningar Beckman efterlyste. Jag är helt enkelt oförmögen till den förlåtelse man måste vara beredd att ge litteratur, för dess sätt att iscensätta litteraritet. Egentligen ligger det nog alltså närmare sanningen att jag har mindre fördragsamhet med deras obegriplighet, att jag inte accepterat att den finns även där. Jag är skyldig till samma felslut som de jag hör påstå att de inte förstår poesi.

Romanens som vi känner den har knappt funnits en kaffekvart. Och den verkar alltid landa i poesin. Poesins yttre gränser är ständigt expanderande. Hur ofta beröms inte en prosaförfattare för att använda ett vackert och poetiskt språk? Romanen som vi känner den representeras ofta av en historia, ett narrativ. Man uppskattar författare som ”kan berätta”. Och det ”poetiska” är sina sämsta dagar dömt att vara ett stilgrepp som står för språkets skönhet. När det egentligen är något ständigt expanderande. Det är klart att det är svårt att förstå. Poesin har ingen inre gräns, ingen kärna. Ingenting som underförstår som genrens ryggrad, likt romanens narrativ, att använda som stomme (annat än om man vill det förstås). Att definiera poesin har för mig visat sig vara som att definiera universum. Man börjar där man står och räknar upp allt man ser: stolen, datorn, skrivbordslampan. Fortsätter utåt: Kungsgatan, Uppsala, Sverige. Och längre ut: jordklotet, solsystemet, vintergatan. Och så tröttnar man. Eller förlorar överblicken.

Litterär förståelse är ingenting objektivt. Det kan inte läras ut, eller överföras. Vi kan inte se universum utifrån. Ofta tänker jag att det handlar om en slags tillit till författaren. Eller lika mycket en vilja hos läsaren att finna det litterära i texten som en vilja hos författaren att förmedla detta. Litteraritet kan efter åratal av träning och läsning vara lika svårgripbart som det är första gången man öppnar en bok. Litterär förståelse handlar om att kasta sig ut oavsett var i texten man tror att man kommer att landa. Blir detta ännu mer svindlande då det rör sig om en litterär form man aldrig tidigare stött på? Jag hoppas det. Det finns en respekt, som ibland gränsar till främlingsfientlig förakt för poesin. Ibland tror jag att det finns en grundläggande problematik med poesin som innebär att det inte finns någon modern ”litterär” litteratur som så mycket får vara sin genre som poesin. Men litteraritet är ett vackert uttryck, jag ser en sammansmältning av litteratur och raritet, även i vad som kan sägas vara dess definition. En definition som är mycket svår att sätta fingret på. Dess flyende karaktär är grundläggande för den litterära förståelsen: jag kan inte sluta fråga mig vad det är som behöver förstås.

Jag är ytterst tveksam till om särskilt många som inte redan läser poesi kommer att upptäcka det genom ett Nobelpris. Tranströmer är redan etablerad och brett förankrad med ett uttryck som kanske är det mest vedertaget poetiska som finns. Tranströmer skriver (eller skrev) på ett sätt de mest förståeliga av dikter. Vid tiden för tillkännagivandet tävlade litteraturskribenter om vem om att i mest målande ordalag beskriva sin nära relation till Tranströmers poesi. Nästan alla drog störst växlar på den känslomässiga relationen till litteraturen. Jag förstod att förståelsen för Tranströmers poesi verkar vara i första hand känslomässig. Och jag undrar om det bara är ett sätt att förstå poesi. Om man kan acceptera att förstå någonting, inte för att man uppfattar det händelseförlopp det beskriver, eller kan utläsa specifika budskap, borde man inte kunna applicera det på andra dikter och andra författarskap?

Kanske är poesins problem inte så mycket ”poesins problem” som uppfattningen om prosan som en slags universallösning. Eller för den delen uppfattningen om att poesin har någonting som prosan inte har. Eller att Prosan har någonting som poesin inte har. För att återvända till den teoretiska begreppsbasen: har inte bägge litteraritet? Borde inte prosan förstås som lika oförståelig som poesin? Eller för att kasta mig ut i fullständigt utopiska tankar: borde begreppen inte vara upplösta för länge sedan? Prosan är redan på väg dit, åtminstone verkar det så vid ett besök i bokhandeln. Men begreppet ”poesi” innefattar som vi redan sett litteratur som inte har några strukturella likheter över huvud taget. Ett begrepp som inte ens går att definiera. Borde det, om något, inte vara ett tecken på att det är dags att sluta definiera, sluta försöka definiera och bara läsa i stället.

Svårigheten att definiera poesi ställer mig ibland på bitterhetens gräns. Det är lätt att glömma att litteraturen existerar som någonting annat än ett studieobjekt, en kropp från vilken jag dagligen förser mig med preparat att sätta under lupp. I ett år har jag med olika knep försökt kringgå behovet att i en vetenskaplig studie skoningslöst definiera allt som kommer i ens väg. Utan speciell framgång. Jag kan inte riktigt avgränsa mitt studieobjekt, annat än genom dess relation till sin författare. Poesins gränser. Jag läser Äpplets vana att falla och tänker: Är detta poesi? Jag läser den och tänker Detta ÄR poesi. Eller: Om detta är poesi så finns ingen litteratur utan ett visst mått poesi. Ett vackert språk kallas ibland lyriskt, eller poetiskt, även då det används för att skriva prosa. Så poesi kanske inte är så mycket en genre som någonting centralt i det litterära. Vilket borde göra benämningen POESI till den mest ärevördiga, eller den mest allmängiltiga man kan ge någon form av litteratur. Det svårbegripliga är det svårgripbara.

Kommer poesin, med sin stämpel som obegriplig, att överleva på dagens ökenartade bokmarknad? Måste den inte göra det? Finns ett tänkbart scenario utan poesi? Aldrig! Det kanske inte spelar roll att poesin som vi känner den eventuellt försvinner. Jag tänker att hoppfullheten finns i obegripligheten. Det är trots allt inte ekonomin som definierar poesin. Åtminstone den lärdomen drar jag av Tranströmers försäljningssiffror på senare tid. Definitionen behöver inte vara det som överlever. Det räcker med att någonting definieras som poesi. Med den historiska divergensen i genren i åtanke är det snarare en omöjlighet att ingenting kommer att definieras som poesi om hundra år. Min absoluta förhoppning är dock att även diskussionen om denna definition, eller kanske snarare om obegripligheten, också kommer att överleva. Kanske är det snarare den än själva poesin som är förutsättningen för överlevnad.Den moderna poesins ekonomiska och marknadsmässiga problem har varit ständigt närvarande för mig genom mina studier det senaste dryga året. Dess storhet och dess problem är inskrivet Jag undrar om den moderna poesins storhet inte står att finna i dessa dåliga förutsättningar. Även i det offentliga samtalet dryftas det. Aldrig någonsin försöker någon sätta ett samband mellan den sida som går att kartlägga med statistik och den sida som får rad efter rad av kulturjournalister och privatpersoner att ta av sig mössan och vittna om Tranströmers betydelse för dem.

Om jag själv inte begriper någonting, varför är jag då när det rör sig om poesi så fullständigt övertygad om att någon annan skulle göra det i större utsträckning? Eller: Om jag nu famlar efter begriplighet, varför är jag då övertygad om att den jag finner är den som är falsk? Eller: Sigrid Nurbo skriver i essän Sprawl om mycket om förståelsen av den poesi som ofta diskuteras som mest obegriplig, nämligen L=A=N=G=U=A=G=E. I kapitlet ”Kollektivets kompromiss diskuterar hon hur en individuell förståelse är central för läsandet av L=A=N=G=U=A=G=E och pekar på hur det kan vara befriande och demokratiserande. Jag skulle vilja förlänga dessa tankar till all poesi. Detta är av vikt inte bara för värnandet av läsaren utan för själva poesin. Då den potentiella läsaren avfärdar ”poesi” som brett begrepp som obegriplig är det för mig en handling som fördömer det främmande. En odemokratisk och självisk handing. Man underkänner i ett slag både sig själv som läsare och litteraturen. Slår man inte då upp ett staket längs sina egna gränser?

Jag vill ofta dunka pannan i något hårt. Skrika i ett vanmäktigt och vanvördigt utfall av aggressiv sokratism: Om du inte begriper, hur kan du då veta att det inte går att begripa. Om du inte begriper – varför skapa en egen förståelse. Eliminerar inte obegripligheten i sig alla möjligheter till feltolkning. Det obegripliga borde, med exempelvis Sigrid Nurbo vara det mest inbjudande av allt. Visserligen kan Sigrid Nurbos version av förståelse sägas gå emot Jonathan Cullers, om man inte ser till det hon menar är det kollektiva skapandet, vilket ju möjligtvis kan finnas i Cullers tankar om att litterär förståelse är någonting kollektivt skapat och underförstått. Så varför underförstå det obegripliga. Jag vet inte

Det vida poesibegreppet är det som samtidigt friar och fäller genren. Hur mycket frihet vill man som läsare egentligen ha? I Jäderlunddebatten blir det för mig tydligt att den totala friheten verkar skrämma mer än den fascinerar. Samtidigt är det möjligt att tolka litteraturteoretikern Jonathan Cullers tankar om förståelse (som i stort sett går ut på att läsning av litteratur och förståelsen av densamma styrs av underförstådda, kulturellt betingade tolkningskonventioner), lite hårddraget, som att även obegripligheten är en fungerande tolkningskonvention, och tyvärr en väldigt förhärskande sådan.

Poesin har tack vare den ständigt belysta problematiken blivit sin genre så mycket att det inte verkar finnas utrymme att uttala sig om det enskilda verket eller det enskilda författarskapet. Jag har aldrig hört någon besvara frågan om de tycker om P.O. Enqvists senaste roman genom att säga att nej, de förstår sig inte på prosa. Om jag fick en femma för varje gång jag hört att någon inte förstår sig på poesi då jag sagt att jag skrivit uppsats om Ann Jäderlund skulle jag kanske inte vara miljonär, men i alla fall ha kaffepengar i två veckor. Och här generaliserar jag ändå hejvilt om poesins problem. Vad är det för fel på mig?

Jag tror att lösningen på den moderna poesins problem är att det inte finns en universallösning. Det går inte att marknadsföra poesi och förvänta sig att alla ska bli uppslukade av att man visar upp ett mångfacetterat begrepp. Men bör i stället visa fram författarskap, diktsamlingar eller till och med enskilda dikter, så att det finns möjlighet att inse att det rör sig om någonting som är långt mer diversifierat än romankonsten. Poesins problem är detsamma som dess möjligheter. Om jag nu får lov att generalisera.

Definitionsmässigt kommer vi aldrig att stå utan poesi. Och så länge det finns skäl att diskutera den finns det incitament att ge ut den. Åter en sliten historisk blick: poesi är en rubrik under vilken det går att göra vad som helst. Tänk på det. Vad som helst. Oändligheten har alltid tett sig obegriplig, men är i grunden svindlande och tillåtande. Den rymmer allt och går inte att överblicka, men tanken är lika skrämmande som fantastisk. Allt förmår den och allt måste den förlåtas. Den rymmer välsignelse såväl som förbannelse. Uttrycket ”skrämmande skönhet" ligger farligt nära till hands. Och det är lika lönlöst att försöka ta sig an ”poesins” problem som att försöka resa till universums yttersta gräns. Jag finner ett väldigt stort lugn i obegriplig poesi. Och jag håller med Sigrid Nurbo om dess demokratiska kvalitéer. Jag har ingen önskan om att poesin ska lämna alla frågor besvarade. Jag önskar bara att den inte lämnar mig.